Europaparlamentets och Rådets direktiv (2005/32/EG)
Det här direktivet kallas vanligen "Direktivet för ekodesign" och det är ett sätt för medlemsländerna i EU att arbeta tillsammans med klimatfrågan. Tanken bakom är att genom att ställa minimikrav på olika produktgrupper där teknik finns för ökad energieffektivitet, så kommer energianvändningen att minska avsevärt. Det i sin tur leder till att utsläppen minskar och att vi får ett bättre klimat.
Man anser att det finns två sätt att minska energianvändningen dels genom att ändra innevånarnas beteende genom en speciell märkning av produkterna om energiåtgången och dels genom att ställa krav på att tillverkarna aktivt visar att de vid framtagningen av nya produkter har tagit hänsyn till ett effektivt utnyttjande av energin.
Ekodesigndirektivet är ett ramdirektiv, vilket betyder att lagtexten i direktivet inte leder till direkta krav på företagen och produkterna, utan snarare är ett ramverk för lagstiftaren. För att några miljökrav ska kunna gälla för en produkt måste kommissionen tillsammans med medlemsstaterna välja ut en viss produkt och utarbeta en genomförandeåtgärd som exakt beskriver de krav som ska gälla för produkten. Detta förfarande resulterar i ett dotterdirektiv/en förordning.
Direktivet omfattar alla produkter som behöver energi för sin funktion med undantag för transportmedel för människor och gods. Däremot omfattas sådan utrustning i fordon som inte är behövs för fordonets drift. För att en produkt ska komma ifråga för lagstiftning måste produktgruppen ha en försäljningsvolym på 200 000 enheter per år inom EU.
CE-märket är beviset på att produkten uppfyller kraven
Ekodesigndirektivet är harmoniserat och har sin legala grund i artikel 95 i EUs fördrag, vilket gör att alla krav baserade på direktivet gäller lika i alla EU länder. Detta innebär också att produkterna fritt ska få säljas och transporteras mellan de olika medlemsländerna, vilket brukar kallas att produkten har fri rörlighet. Den fria rörligheten är också ett av huvudsyftena med direktivet.
Grundtanken i ekodesigndirektivet är att CE-märket ska vara beviset för att produkten uppfyller kraven enligt direktivet, och därmed får släppas på marknaden. För att få CE-märka en energianvändande produkt enligt ekodesigndirektivet, måste produkten således leva upp till kraven och det är tillverkaren som ska garantera detta.
Innehåll
Ekodesigndirektivet tar i artikel för artikel upp bl. a. följande områden;
Syfte och tillämpningsområden
Definitioner
Utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande
Importörens ansvar
Fri rörlighet
Harmoniserade standarder
Konsumentinformation
Genomförandeåtgärder
I bilaga 1 återfinns alla parametrar som är kopplade till produktdesignen såsom
urval av råvaror, tillverkning emballage etc.
Direktivet kan komma att omfatta fler produkter efter 2012
Det är tre olika och oberoende initiativ från EU-kommissionen som ligger bakom ekodesigndirektivet. Syftet är att man vill att företagen ska utveckla mer miljöanpassade produkter. Energidirektoratet publicerade 2002 ett direktivförslag för att försöka uppnå mer energieffektiva produkter. Samtidigt utarbetade Miljödirektoratet ett meddelande i syfte att förbättra produkters miljöprestanda ur ett livscykelsperspektiv. Direktoratet för näringslivsfrågor kom med förslaget att utveckla den befintliga lagstiftningen som reglerar produkter ur ett säkerhetsperspektiv så att den också kan reglera miljöpåverkan från samma typ av produkter.
Lagstiftningen
Det kan även vara bra att känna till att dröjde till mars 2008 innan direktivet fick genomslag i svensk lagstiftning (Lag (2008:112) om ekodesign) och i juli samma år klubbades det första av en rad tänkta produktkrav. Det handlar om maximal tillåten standby-förbrukning, effektivare väg- och kontorsbelysning, effektivare enkla digitalboxar, effektivare externa nätaggregat och igår alltså förbudet för glödlampor.
Redigerat av Ann Margreth Hellberg och Lena Siewert för Kreativtljus AB
|
